Det kan verka så enkelt, det kan verka så svårt

Det är mycket med allt nu.

Nya människor att lära känna. Nya intryck. Nya vanor. Därför blir det inte mycket bloggande. Men jag har börjat komma igång med skrivandet ordentligt, trots allt.

Jag sitter just nu och grunnar över en text som just nu heter Det kan verka så enkelt, det kan verka så svårt. Låten är skriven till alla som jag, på ett eller annat sätt, ser upp till. En låt till väldigt många, med andra ord.

Dom har tänt varenda lampa
Och Jag faller bit för bit
Och alla ritar, smider planer
Men aldrig nån som längtar hit

Jag kan väl verka lite vilsen
Men jag håller mig vid liv
Och varje dag jag känner efter
Blir bara mörk och destruktiv

Jag undrar så vad du bär med dig
Du som lyckas gång på gång
Men det faller sig naturligt
Att aldrig fråga något sånt

Att inte bära varje motgång
Kan vara nog så svårt för mig
Att kunna se sig själv i spegeln
Verkar så enkelt just för dig

När varje dag kan verka ändlös
Bara en vaken form av sömn
Och en ljus och vacker framtid
Bara ocker stöld och lögn

Säg emot mig som du brukar
När jag bromsar och står still
Säg att skulderna betalas
Dra en vit lögn om du vill

Ny låt kan vara på gång

Nu har skolan dragit igång på allvar. En uppgift jag har till måndag är att ta med en ny låtidé och spela upp för klassen. Sitter i mitt humoristiskt lilla rum och plitar på en text. Låten handlar om uppbrott, på alla möjliga sorters vis. Kan bli nåt. Kan bli skit. Vi får se vad klassen tycker.

Jag har nog sagt mitt sista ord
Och repeterat det du visste
Den stora myten blev för stor
Det stora hjärtat när det brister

Tvinga mig aldrig att böna om hjälp
Jag behöver en lögn att förädla
spräng varje bro över djupen
släpp vargarna lösa

Jag har vakat alla nätterna
du vände dig från dom
vi har sprungit alla döda lopp
och jag visste varje gång
Att du har vridit varje sanning
när du sa att du förstod
Men jag har sagt mitt sista ord

Flyttar idag

Är äntligen klar med packning och flyttstädning. Väntar på min skjuts. Åker efter det. Till Liljeholmen. I Rimforsa. Skriver mer ikväll.

Frågor på det?

Spara eller slänga?

Jag bor i ett enda töcken just nu. Rensning av lägenheten inför flytten till Rimforsa har börjat på allvar. Lägenhetens alla rum är tomma, sånär som på en madrass, lite kläder, några skivor och böcker på vardagsrumsgolvet.

Varje ny sekund är ett övervägande i den där lägenheten. Packa med eller slänga? Det görs inga undantag. Det jag behöver, tar jag med. Resten slängs. Jag tror att för mycket prylar tynger ned mig. Jag blir nedstämd, känner mig låst och lurad.

Det kan nog vara så, att jag vill ha dörren till ett totalt uppbrott öppen hela tiden. På en dag ska jag kunna rafsa ihop mina saker och åka, för att sen vara någon helt annan stans. Det har tagit mig två år att komma till den insikten, men det är befriande skönt att slänga saker som inte tjänar någon som helst nytta.

Jag lyssnar på Lars Winnerbäcks Där elden falnar (men fortfarande glöder) och packar i lagom takt.

"Jag pratade med en vän innan jag reste,
Hon sa: Du måste alltid packa lätt
Som att du alltid är på resa och ännu inte sett vad du har sett"

Om exakt en vecka är jag på väg till Rimforsa, där blir jag ett år. Sen får vi se.

Snavlunda

I somras bodde jag och min vän Jakob en vecka i en villa vid hans barndomsby Snavlunda, utanför Askersund. Större delen av tiden tillbringade vi på villans övervåning framför en lap-top. Utan stress och pardon, testade vi oss fram med ljudbilder och klanger fram och tillbaka.

Vid ett fönster, med utsikt över hagen, fåren och ändlösa landskap som många kilometer bort flöt ihop med granskogen skrev jag klart instrumentala Snavlunda. Låten spelades in direkt med mig själv på gitarrer och mandolin. Jakob tog ansvar för munspel och dragspel.

Av dom instrumentala låtar jag spelat in, är jag mest stolt över Snavlunda. Om jag talade i pretentioner, skulle jag kalla uttrycket i Jakobs munspel för Alla vi barn i bullerbyn -melankoliskt.

Han är fantastisk på det sättet. I allt Jakob gör, lägger han ner enorm känsla och darr. Från att steka en oxpytt till att spela munspel. Det gör det speciellt att musicera med Jakob. Och äta oxpytt också, för den delen.

Snavlunda finns även den att höra på Myspace.

Livskunskap

Jag ser att min kloka vän Maria, som är lärare, kommer att börja undervisa sin högstadieklass i livskunskap till hösten.

Det låter inte så tokigt med livskunskap. Finns det något motsvarande för oss lite äldre, som fortfarande står och stirrar åt alla håll och undrar vad som händer runtomkring oss?

Snapsvisa till Tim

Idag fyller Tim, en av mina bästa vänner 21 år. När jag och Tim är lagom druckna tillsammans, brukar vi säga att vi förstår varandra. Fyllan gör att vi glömmer stoltheten en liten stund, antar jag. Samtidigt som det kan verka sorgligt, kan jag tycka att sån typ av förbrödring är fin, på något sätt.

Första gången vi verkligen öppnade upp oss för varandra, jag och Tim, var någon gång i andra eller tredje ring på gymnasiet. Han låg utslagen på en bänk i skolans huvudbyggnad, efter att ha blivit nekad körkort vid sin första uppkörning. Inget att bekymra sig över, kan tyckas. Men är man 18 år och skoltrött, så.

Vi gick till baren några hundra meter från skolan. Vi behandlade livets alla jävligheter över några öl, och jag bjöd Tim på min sista snus. En enorm kärleksförklaring, som alla snusare vet.

Just hemkommen och med tre öl innanför västen skrev jag min första och enda visa.

Snapsvisa till Tim

Vi tar en sväng till baren
till den vi alltid går
Solen gick just ner nu
och jag undrar hur du mår

När inget blir som tänkt
mest bara värre än förut
Dina drömmars skepp är sänkt
och dagen tar aldrig slut

Man dricker för att glömma
som en samhällets kvot
Men super bort sin glädje
och minns allt som tar emot

Jag hörde från en god vän
att du träffat någon söt
Som nog tröstar bättre än undertecknad
efter tio flaskor öl

Men jag skänker några rader
och sjunger dig en ton
Min enkla sympati får du
och min sista Göteborgs Portion

Nu tar vi oss ett glas till
i sympati min vän
Sen glömmer vi den här dan´
För imorgon börjar allting om igen