Nu har skolan dragit igång på allvar. En uppgift jag har till måndag är att ta med en ny låtidé och spela upp för klassen. Sitter i mitt humoristiskt lilla rum och plitar på en text. Låten handlar om uppbrott, på alla möjliga sorters vis. Kan bli nåt. Kan bli skit. Vi får se vad klassen tycker.
Jag har nog sagt mitt sista ord
Och repeterat det du visste
Den stora myten blev för stor
Det stora hjärtat när det brister
Tvinga mig aldrig att böna om hjälp
Jag behöver en lögn att förädla
spräng varje bro över djupen
släpp vargarna lösa
Jag har vakat alla nätterna
du vände dig från dom
vi har sprungit alla döda lopp
och jag visste varje gång
Att du har vridit varje sanning
när du sa att du förstod
Men jag har sagt mitt sista ord
torsdag 27 augusti 2009
måndag 24 augusti 2009
Flyttar idag
Är äntligen klar med packning och flyttstädning. Väntar på min skjuts. Åker efter det. Till Liljeholmen. I Rimforsa. Skriver mer ikväll.
Frågor på det?
Frågor på det?
måndag 17 augusti 2009
Spara eller slänga?
Jag bor i ett enda töcken just nu. Rensning av lägenheten inför flytten till Rimforsa har börjat på allvar. Lägenhetens alla rum är tomma, sånär som på en madrass, lite kläder, några skivor och böcker på vardagsrumsgolvet.
Varje ny sekund är ett övervägande i den där lägenheten. Packa med eller slänga? Det görs inga undantag. Det jag behöver, tar jag med. Resten slängs. Jag tror att för mycket prylar tynger ned mig. Jag blir nedstämd, känner mig låst och lurad.
Det kan nog vara så, att jag vill ha dörren till ett totalt uppbrott öppen hela tiden. På en dag ska jag kunna rafsa ihop mina saker och åka, för att sen vara någon helt annan stans. Det har tagit mig två år att komma till den insikten, men det är befriande skönt att slänga saker som inte tjänar någon som helst nytta.
Jag lyssnar på Lars Winnerbäcks Där elden falnar (men fortfarande glöder) och packar i lagom takt.
"Jag pratade med en vän innan jag reste,
Hon sa: Du måste alltid packa lätt
Som att du alltid är på resa och ännu inte sett vad du har sett"
Om exakt en vecka är jag på väg till Rimforsa, där blir jag ett år. Sen får vi se.
Varje ny sekund är ett övervägande i den där lägenheten. Packa med eller slänga? Det görs inga undantag. Det jag behöver, tar jag med. Resten slängs. Jag tror att för mycket prylar tynger ned mig. Jag blir nedstämd, känner mig låst och lurad.
Det kan nog vara så, att jag vill ha dörren till ett totalt uppbrott öppen hela tiden. På en dag ska jag kunna rafsa ihop mina saker och åka, för att sen vara någon helt annan stans. Det har tagit mig två år att komma till den insikten, men det är befriande skönt att slänga saker som inte tjänar någon som helst nytta.
Jag lyssnar på Lars Winnerbäcks Där elden falnar (men fortfarande glöder) och packar i lagom takt.
"Jag pratade med en vän innan jag reste,
Hon sa: Du måste alltid packa lätt
Som att du alltid är på resa och ännu inte sett vad du har sett"
Om exakt en vecka är jag på väg till Rimforsa, där blir jag ett år. Sen får vi se.
torsdag 13 augusti 2009
Snavlunda
I somras bodde jag och min vän Jakob en vecka i en villa vid hans barndomsby Snavlunda, utanför Askersund. Större delen av tiden tillbringade vi på villans övervåning framför en lap-top. Utan stress och pardon, testade vi oss fram med ljudbilder och klanger fram och tillbaka.
Vid ett fönster, med utsikt över hagen, fåren och ändlösa landskap som många kilometer bort flöt ihop med granskogen skrev jag klart instrumentala Snavlunda. Låten spelades in direkt med mig själv på gitarrer och mandolin. Jakob tog ansvar för munspel och dragspel.
Av dom instrumentala låtar jag spelat in, är jag mest stolt över Snavlunda. Om jag talade i pretentioner, skulle jag kalla uttrycket i Jakobs munspel för Alla vi barn i bullerbyn -melankoliskt.
Han är fantastisk på det sättet. I allt Jakob gör, lägger han ner enorm känsla och darr. Från att steka en oxpytt till att spela munspel. Det gör det speciellt att musicera med Jakob. Och äta oxpytt också, för den delen.
Snavlunda finns även den att höra på Myspace.
Vid ett fönster, med utsikt över hagen, fåren och ändlösa landskap som många kilometer bort flöt ihop med granskogen skrev jag klart instrumentala Snavlunda. Låten spelades in direkt med mig själv på gitarrer och mandolin. Jakob tog ansvar för munspel och dragspel.
Av dom instrumentala låtar jag spelat in, är jag mest stolt över Snavlunda. Om jag talade i pretentioner, skulle jag kalla uttrycket i Jakobs munspel för Alla vi barn i bullerbyn -melankoliskt.
Han är fantastisk på det sättet. I allt Jakob gör, lägger han ner enorm känsla och darr. Från att steka en oxpytt till att spela munspel. Det gör det speciellt att musicera med Jakob. Och äta oxpytt också, för den delen.
Snavlunda finns även den att höra på Myspace.
onsdag 12 augusti 2009
Livskunskap
Jag ser att min kloka vän Maria, som är lärare, kommer att börja undervisa sin högstadieklass i livskunskap till hösten.
Det låter inte så tokigt med livskunskap. Finns det något motsvarande för oss lite äldre, som fortfarande står och stirrar åt alla håll och undrar vad som händer runtomkring oss?
Det låter inte så tokigt med livskunskap. Finns det något motsvarande för oss lite äldre, som fortfarande står och stirrar åt alla håll och undrar vad som händer runtomkring oss?
Snapsvisa till Tim
Idag fyller Tim, en av mina bästa vänner 21 år. När jag och Tim är lagom druckna tillsammans, brukar vi säga att vi förstår varandra. Fyllan gör att vi glömmer stoltheten en liten stund, antar jag. Samtidigt som det kan verka sorgligt, kan jag tycka att sån typ av förbrödring är fin, på något sätt.
Första gången vi verkligen öppnade upp oss för varandra, jag och Tim, var någon gång i andra eller tredje ring på gymnasiet. Han låg utslagen på en bänk i skolans huvudbyggnad, efter att ha blivit nekad körkort vid sin första uppkörning. Inget att bekymra sig över, kan tyckas. Men är man 18 år och skoltrött, så.
Vi gick till baren några hundra meter från skolan. Vi behandlade livets alla jävligheter över några öl, och jag bjöd Tim på min sista snus. En enorm kärleksförklaring, som alla snusare vet.
Just hemkommen och med tre öl innanför västen skrev jag min första och enda visa.
Snapsvisa till Tim
Vi tar en sväng till baren
till den vi alltid går
Solen gick just ner nu
och jag undrar hur du mår
När inget blir som tänkt
mest bara värre än förut
Dina drömmars skepp är sänkt
och dagen tar aldrig slut
Man dricker för att glömma
som en samhällets kvot
Men super bort sin glädje
och minns allt som tar emot
Jag hörde från en god vän
att du träffat någon söt
Som nog tröstar bättre än undertecknad
efter tio flaskor öl
Men jag skänker några rader
och sjunger dig en ton
Min enkla sympati får du
och min sista Göteborgs Portion
Nu tar vi oss ett glas till
i sympati min vän
Sen glömmer vi den här dan´
För imorgon börjar allting om igen
Första gången vi verkligen öppnade upp oss för varandra, jag och Tim, var någon gång i andra eller tredje ring på gymnasiet. Han låg utslagen på en bänk i skolans huvudbyggnad, efter att ha blivit nekad körkort vid sin första uppkörning. Inget att bekymra sig över, kan tyckas. Men är man 18 år och skoltrött, så.
Vi gick till baren några hundra meter från skolan. Vi behandlade livets alla jävligheter över några öl, och jag bjöd Tim på min sista snus. En enorm kärleksförklaring, som alla snusare vet.
Just hemkommen och med tre öl innanför västen skrev jag min första och enda visa.
Snapsvisa till Tim
Vi tar en sväng till baren
till den vi alltid går
Solen gick just ner nu
och jag undrar hur du mår
När inget blir som tänkt
mest bara värre än förut
Dina drömmars skepp är sänkt
och dagen tar aldrig slut
Man dricker för att glömma
som en samhällets kvot
Men super bort sin glädje
och minns allt som tar emot
Jag hörde från en god vän
att du träffat någon söt
Som nog tröstar bättre än undertecknad
efter tio flaskor öl
Men jag skänker några rader
och sjunger dig en ton
Min enkla sympati får du
och min sista Göteborgs Portion
Nu tar vi oss ett glas till
i sympati min vän
Sen glömmer vi den här dan´
För imorgon börjar allting om igen
Nyvaken tanke
"Om nio dagar gör jag sista dagen på jobbet, och om tolv dagar börjar jag på Liljeholmen. Varenda minut på jobbet just nu känns som onödig, förbrukad tid. Det är som om jag står i kö för att få komma loss. Kanske finns det något på det man kan få med i nån låt?"
Det fanns det inte. Just nu, i alla fall.
Ja, nej, men... God Morgon!
Det fanns det inte. Just nu, i alla fall.
Ja, nej, men... God Morgon!
tisdag 11 augusti 2009
måndag 10 augusti 2009
Skrivna låtar, del 1
En av låtarna som finns på myspace heter Jag vet. Vintern 08/09 gjorde sina sista dödsryckningar i slutet av mars. En dag var endast en transportsträcka till att allt skulle börja om igen. Jag vantrivdes i det mesta. Allt blev en axelryckning och ett "Äsch!"
Den största triumfen var att somna ifrån allt, och det största nederlaget var alla sömnlösa nätter. Jag vantrivdes med tillvaron och allting saknade någon ände. En av alla sömnlösa nätter fördrev jag tiden med gitarren.
Först några dagar efter att jag skrivit Jag vet, märkte jag att det nog ligger någonting i det man säger om att man faktiskt "får ur sig skiten" när det väl finns på papper (och senare ljudfil.)
Just så vill jag skriva mina låtar. Rakt upp och ner. Lidelsefullt och kompromislöst.
Versionen på myspace är en demoversion med endast sång, gitarr och dragspel. En grundligare inspelning kommer under året på Liljeholmen.
Jag vet
Jag har suttit här i nåra timmars ängslig längtan
och rummet andas ingenting
Jag sorterar mina tankar mina syften och mål
Som förbereds för arkivering
Jag vet att jag är impulsiv och otillräcklig
och saknar någon riktig koll
Jag har nog med mig själv att ta hand om just nu
som om inget annat spelar roll
Jag vet att jag har värdesatt på lösa grunder
och fastnat där för länge sen
Men när ett sammanbrott är ett nederlag bort
är det svårt att ta ett kliv igen
När hjulspåren är djupa når man aldrig framåt
Jag värmer mig med skakig hand
Jag har räknat alla ord som jag borde ha sagt
Och ritat kartor över osett land
Jag har förutsatt att livet har en enkel lösning
En vacker liten dag i sänder
Jag är fri att drömma stort om vilken frihet som helst
men binder mina egna händer
Jag kan öppna mina fönster och dra undan täcket
och glömma det som drar och tär
Imorse kom en fågel med en sydlig vind
Och löftet om en bättre värld
Jag hör svarta torsdan driva över stad och land
Vi glömmer allt som ord betytt
Lejonen har hälsat mig med öppen hand
Och vittring på en ny rekryt
Gatorna här utanför blir varma snart
och allting börjar om igen
Mönstret blir rätt tydligt nu för varje år
som löften från en dålig vän
Den största triumfen var att somna ifrån allt, och det största nederlaget var alla sömnlösa nätter. Jag vantrivdes med tillvaron och allting saknade någon ände. En av alla sömnlösa nätter fördrev jag tiden med gitarren.
Först några dagar efter att jag skrivit Jag vet, märkte jag att det nog ligger någonting i det man säger om att man faktiskt "får ur sig skiten" när det väl finns på papper (och senare ljudfil.)
Just så vill jag skriva mina låtar. Rakt upp och ner. Lidelsefullt och kompromislöst.
Versionen på myspace är en demoversion med endast sång, gitarr och dragspel. En grundligare inspelning kommer under året på Liljeholmen.
Jag vet
Jag har suttit här i nåra timmars ängslig längtan
och rummet andas ingenting
Jag sorterar mina tankar mina syften och mål
Som förbereds för arkivering
Jag vet att jag är impulsiv och otillräcklig
och saknar någon riktig koll
Jag har nog med mig själv att ta hand om just nu
som om inget annat spelar roll
Jag vet att jag har värdesatt på lösa grunder
och fastnat där för länge sen
Men när ett sammanbrott är ett nederlag bort
är det svårt att ta ett kliv igen
När hjulspåren är djupa når man aldrig framåt
Jag värmer mig med skakig hand
Jag har räknat alla ord som jag borde ha sagt
Och ritat kartor över osett land
Jag har förutsatt att livet har en enkel lösning
En vacker liten dag i sänder
Jag är fri att drömma stort om vilken frihet som helst
men binder mina egna händer
Jag kan öppna mina fönster och dra undan täcket
och glömma det som drar och tär
Imorse kom en fågel med en sydlig vind
Och löftet om en bättre värld
Jag hör svarta torsdan driva över stad och land
Vi glömmer allt som ord betytt
Lejonen har hälsat mig med öppen hand
Och vittring på en ny rekryt
Gatorna här utanför blir varma snart
och allting börjar om igen
Mönstret blir rätt tydligt nu för varje år
som löften från en dålig vän
Skrivkrampen som dog
Om två veckor börjar jag min utbildning på Liljeholmen Folkhögskola i Rimforsa, utanför Linköping. Jag kommer att gå Singer/Songwriter -programmet i ett år.
Jag har sett fram emot skolstarten, ända sen jag fick beskedet i Juni, att jag kommit in. Trots det har jag, den senaste månaden, drabbats av en viss panik. En skrivkramp har legat till grund för detta. Ett år ska alltså vigas åt att skriva låtar, men trots det har jag inte kunnat få ur mig en rad. Jag har suttit många timmar framför datorn, med gitarren i knäet och stirrat rakt in i skärmen.
Jag har valt att skriva mina låtar på Svenska, just för att jag anser mig hantera det språket bäst. Dom få gånger jag försökt skriva på Engelska, har texten blivit full av klyschor och utfyllnadsord. Blaj, kort och gott. Och nu har jag haft samma problem med Svenskan. Det har varit som om jag just lärt mig Svenska.
För några dagar sen släppte skrivkrampen. Jag fick ett brev från min goda vän Milla. Hon skrev från Göteborg om livet efter sitt år i Dublin, och sin sommar med kaffe, P1 och korsord.
Jag blev blödig av tanken på att hon satt sig ner vid blocket och skrivit ned sina tankar. Milla är en sån vän. Hon gillar att göra fruktkorgar, dricka te, ha kofta och lyssna på Jens Lekman. Och så är hon klok. När jag inte har träffat Milla på ett tag (det brukar ta några månader mellan varven, hon reser mycket) lyckas hon ställa den sedvanliga frågan "Hur är det?" utan att verka tillgjord eller minsta ointresserad. Något som vi andra oftast brukar vara sämre på. Jag avskyr såna platta meningsutbyten annars.
- Tjena, läget?
- Jorå-de-e-bra-själv-då?
- Jo-de-e-bra!
- Bra!
Med Millas brev vid sidan av datorn började jag skriva ett svar, som skulle utveckla sig till mina första skrivna textrader på nästan en månad.
"Du skriver om tillförsikt och mod
att ingen tanke står still
Att en näve pulserande blod
tar oss vart som helst vi vill
Du skriver från Dublin om våren
och om hösten från Prag
Du som färgat mina rädslor för stillhet
säger 'jag tror jag stannar här ett tag'
Men du har stått vid varje hav
Du gjorde rätt för dina utspel
Du har blottat dina kval
Ingen tanke för stor
Du är starkare än ord
Det finns inget som hindrar oss andra
Vi har fått samma nu
På alla saliga vägar vi vandrar
Men ingen av oss är du"
Visst, låten är långt ifrån klar. Men min skräckblandade förtjusning har bytts ut emot spänd förväntan. Klumpen i magen har blivit en fjäril.
Fortsättning följer, med fler brev från mina saliga vägar.
Fridens liljor!
Jag har sett fram emot skolstarten, ända sen jag fick beskedet i Juni, att jag kommit in. Trots det har jag, den senaste månaden, drabbats av en viss panik. En skrivkramp har legat till grund för detta. Ett år ska alltså vigas åt att skriva låtar, men trots det har jag inte kunnat få ur mig en rad. Jag har suttit många timmar framför datorn, med gitarren i knäet och stirrat rakt in i skärmen.
Jag har valt att skriva mina låtar på Svenska, just för att jag anser mig hantera det språket bäst. Dom få gånger jag försökt skriva på Engelska, har texten blivit full av klyschor och utfyllnadsord. Blaj, kort och gott. Och nu har jag haft samma problem med Svenskan. Det har varit som om jag just lärt mig Svenska.
För några dagar sen släppte skrivkrampen. Jag fick ett brev från min goda vän Milla. Hon skrev från Göteborg om livet efter sitt år i Dublin, och sin sommar med kaffe, P1 och korsord.
Jag blev blödig av tanken på att hon satt sig ner vid blocket och skrivit ned sina tankar. Milla är en sån vän. Hon gillar att göra fruktkorgar, dricka te, ha kofta och lyssna på Jens Lekman. Och så är hon klok. När jag inte har träffat Milla på ett tag (det brukar ta några månader mellan varven, hon reser mycket) lyckas hon ställa den sedvanliga frågan "Hur är det?" utan att verka tillgjord eller minsta ointresserad. Något som vi andra oftast brukar vara sämre på. Jag avskyr såna platta meningsutbyten annars.
- Tjena, läget?
- Jorå-de-e-bra-själv-då?
- Jo-de-e-bra!
- Bra!
Med Millas brev vid sidan av datorn började jag skriva ett svar, som skulle utveckla sig till mina första skrivna textrader på nästan en månad.
"Du skriver om tillförsikt och mod
att ingen tanke står still
Att en näve pulserande blod
tar oss vart som helst vi vill
Du skriver från Dublin om våren
och om hösten från Prag
Du som färgat mina rädslor för stillhet
säger 'jag tror jag stannar här ett tag'
Men du har stått vid varje hav
Du gjorde rätt för dina utspel
Du har blottat dina kval
Ingen tanke för stor
Du är starkare än ord
Det finns inget som hindrar oss andra
Vi har fått samma nu
På alla saliga vägar vi vandrar
Men ingen av oss är du"
Visst, låten är långt ifrån klar. Men min skräckblandade förtjusning har bytts ut emot spänd förväntan. Klumpen i magen har blivit en fjäril.
Fortsättning följer, med fler brev från mina saliga vägar.
Fridens liljor!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)