Snapsvisa till Tim

Idag fyller Tim, en av mina bästa vänner 21 år. När jag och Tim är lagom druckna tillsammans, brukar vi säga att vi förstår varandra. Fyllan gör att vi glömmer stoltheten en liten stund, antar jag. Samtidigt som det kan verka sorgligt, kan jag tycka att sån typ av förbrödring är fin, på något sätt.

Första gången vi verkligen öppnade upp oss för varandra, jag och Tim, var någon gång i andra eller tredje ring på gymnasiet. Han låg utslagen på en bänk i skolans huvudbyggnad, efter att ha blivit nekad körkort vid sin första uppkörning. Inget att bekymra sig över, kan tyckas. Men är man 18 år och skoltrött, så.

Vi gick till baren några hundra meter från skolan. Vi behandlade livets alla jävligheter över några öl, och jag bjöd Tim på min sista snus. En enorm kärleksförklaring, som alla snusare vet.

Just hemkommen och med tre öl innanför västen skrev jag min första och enda visa.

Snapsvisa till Tim

Vi tar en sväng till baren
till den vi alltid går
Solen gick just ner nu
och jag undrar hur du mår

När inget blir som tänkt
mest bara värre än förut
Dina drömmars skepp är sänkt
och dagen tar aldrig slut

Man dricker för att glömma
som en samhällets kvot
Men super bort sin glädje
och minns allt som tar emot

Jag hörde från en god vän
att du träffat någon söt
Som nog tröstar bättre än undertecknad
efter tio flaskor öl

Men jag skänker några rader
och sjunger dig en ton
Min enkla sympati får du
och min sista Göteborgs Portion

Nu tar vi oss ett glas till
i sympati min vän
Sen glömmer vi den här dan´
För imorgon börjar allting om igen