Skrivkrampen som dog

Om två veckor börjar jag min utbildning på Liljeholmen Folkhögskola i Rimforsa, utanför Linköping. Jag kommer att gå Singer/Songwriter -programmet i ett år.

Jag har sett fram emot skolstarten, ända sen jag fick beskedet i Juni, att jag kommit in. Trots det har jag, den senaste månaden, drabbats av en viss panik. En skrivkramp har legat till grund för detta. Ett år ska alltså vigas åt att skriva låtar, men trots det har jag inte kunnat få ur mig en rad. Jag har suttit många timmar framför datorn, med gitarren i knäet och stirrat rakt in i skärmen.

Jag har valt att skriva mina låtar på Svenska, just för att jag anser mig hantera det språket bäst. Dom få gånger jag försökt skriva på Engelska, har texten blivit full av klyschor och utfyllnadsord. Blaj, kort och gott. Och nu har jag haft samma problem med Svenskan. Det har varit som om jag just lärt mig Svenska.

För några dagar sen släppte skrivkrampen. Jag fick ett brev från min goda vän Milla. Hon skrev från Göteborg om livet efter sitt år i Dublin, och sin sommar med kaffe, P1 och korsord.
Jag blev blödig av tanken på att hon satt sig ner vid blocket och skrivit ned sina tankar. Milla är en sån vän. Hon gillar att göra fruktkorgar, dricka te, ha kofta och lyssna på Jens Lekman. Och så är hon klok. När jag inte har träffat Milla på ett tag (det brukar ta några månader mellan varven, hon reser mycket) lyckas hon ställa den sedvanliga frågan "Hur är det?" utan att verka tillgjord eller minsta ointresserad. Något som vi andra oftast brukar vara sämre på. Jag avskyr såna platta meningsutbyten annars.

- Tjena, läget?
- Jorå-de-e-bra-själv-då?
- Jo-de-e-bra!
- Bra!

Med Millas brev vid sidan av datorn började jag skriva ett svar, som skulle utveckla sig till mina första skrivna textrader på nästan en månad.

"Du skriver om tillförsikt och mod
att ingen tanke står still
Att en näve pulserande blod
tar oss vart som helst vi vill

Du skriver från Dublin om våren
och om hösten från Prag
Du som färgat mina rädslor för stillhet
säger 'jag tror jag stannar här ett tag'

Men du har stått vid varje hav
Du gjorde rätt för dina utspel
Du har blottat dina kval
Ingen tanke för stor
Du är starkare än ord

Det finns inget som hindrar oss andra
Vi har fått samma nu
På alla saliga vägar vi vandrar
Men ingen av oss är du"

Visst, låten är långt ifrån klar. Men min skräckblandade förtjusning har bytts ut emot spänd förväntan. Klumpen i magen har blivit en fjäril.

Fortsättning följer, med fler brev från mina saliga vägar.

Fridens liljor!